får man le även fast man känner sig övergiven? får man sakna någon så att det gräver i en? 
får man glömma allt det bra och bara låta tankar flöda? får man börja om imorgon?
jag är så jävla rädd att jag inte längre vet vart jag ska ta vägen. 
jag vet vad jag måste göra, men jag är rädd. jag är rädd för mig själv, rädd att misslyckas.
hur kan man vara så dum att man låter det här hända?